Frida känner paniken komma krypande. Vafan gör han här? Tänker hon. Hon hör att han drar av sig skorna och hänger upp jackan. Nu får Frida verkligen panik. Hon lägger sig på golvet och hasar sig in under sängen. Hon hör hur han går mot hennes rum och öppnar dörren. Frida ser hans fötter när han går runt i hennes rum. När han precis ska till att gå, känner Frida hur det kliar i näsan. Och sen händer det som inte får hända, hon nyser ljudligt. Calle vänder sig förvånat om i dörröppningen.

- Hallå Frida, är du här? Säger han förvånat.

Frida svara inte, hon fokuserar på att ligga stilla. Calle frågar efter henne igen. Sen börjar han på att leta i hennes rum lite gran, han öppnar garderoben och letar i sängen, tills han böjer sig ner och kollar in under sängen. Fridas hjärta stannar...

- Vafan gör du här under..? börjar Calle

Frida reser sig upp utan ett ord, borstar bort dammet ifrån kläderna och ställer sig framför Calle.

- Nu vill jag veta en sak, vad fan gör du här? Du har inget att göra här, jag vill inte träffa dig, gå härifrån! Säger hon argt.

- Men... Jag tänkte ju säga förlåt... Säger Calle tyst.

- Tss.. Du tror att ett litet "förlåt" räcker? Med tanke på allt du har gjort mot mig?! Du är ju fan blåst.

- Jaha? Men var inte så jävla kaxig när jag väl kommer och säger förlåt.... Säger Calle sårat.

- Calle, inse att jag hatar dig. Jag kommer fan alltid hata dig!

Det gjorde ont när Frida sa det. Hon älskade honom fortfarande.

Calle vände snabbt på klacken och gick därifrån. Han smällde igen ytterdörren ordentligt. Frida sjunker ihop mot en vägg, sen kommer hon att tänka på Elin igen. Hon gråter igen. Hon lägger sig i sängen och somnar.

Dagen efter så tvingar sig Frida upp. Väl på skolan så ser hon Elin stå och prata med Malin och Isabelle ifrån deras klass. Frida går förvånat fram till Elin.

- Vafan? Säger hon förvånat.

- Öhmm, sluta stirra har du aldrig sett folk förr eller? Säger Elin kaxigt.

- Ehmmm, jo... Svarar Frida dröjande.

Sen vänder hon på klacken och går snabbt därifrån. Vafan, hon tog ju livet av sig sa hon ju? Tänker Frida. Hon går in till klassrummet och sätter sig. Dagen går segt och Elin pratar inte med henne nåt mer den dagen, hon ger henne bara konstiga blickar. På slutet av dagen när Frida är på väg hem springer Elin ifatt henne efter vägen.

- Hej, säger hon glatt.

- Öhhm, hej? Svarar Frida surt.

- Är du sur på mig? Frågar Elin förvånat.

- Ja det är klart jag är! Svara Frida.

- Varför då?

- Tja, kan det bero på att jag får ett SMS av dig att du ska ta livet av dig, och sen i skolan igonerar du mig och är sur på mig utan anledning! Då är det väl ganska klart att jag är sur på dig? Svara Frida.

Elin tittar tyst ner i baken, hon skäms.

- Det är för att.... För att... Du är gravid, du har inte fått missfall, jag har pratat med skosyster om hur det är första tiden... Jag visste bara inte hur jag skulle säga det till dig...

Frida spärrar upp ögonen och stirrar på sin bästa kompis, detta kunde bara inte vara sant...